Sara, 18 år

”Insikten att det finns människor som älskar mig var det som avgjorde”

I flera år kämpade Sara mot en depression och självmordstankar. Det började med en lång tid av utfrysning och mobbning som pågick från dagis och genom hela grundskolan. I sjunde klass blev Sara alltmer deprimerad och det eskalerade till ett självskadebeteende och självmordstankar. När ångesten var som värst hade Sara självmordstankar flera gånger per dag.

– Även om folk älskade jag mig så kände jag inte att jag hade något värde. Jag kände mig värdelös och felplacerad. Allt var bara fel.

Till slut gick det så långt att Sara försökte avsluta sitt liv. Då var hon i ett läge där det hade hänt många jobbiga saker under kort tid. Hon hade insett att hon förmodligen inte kunde fortsätta med sitt största fritidsintresse, handbollen, på grund av flera rygg- och knäskador. Dessutom gick hon just igenom en utredning för epilepsi. Sara hade också nyligen förlorat en av sina nära barndomsvänner som tagit sitt liv.

Sara har svårt att minnas exakt vad som hände den dagen då hon försökte ta sitt liv, allt var som i ett töcken. Men hon minns att hon tänkte mycket på sin barndomsvän, det var dagen efter årsdagen av hennes självmord. De stod varandra mycket nära.

  • – Jag satt på bussen hem. Det var som att jag var instängd i en låda. Jag var inte närvarande. Det var läskigt. När jag kom hem var jag helt ensam och då tänkte jag: nu är det slut.

Sara var väldigt nära att i den stunden avsluta sitt liv men det var ändå något som hindrade henne. Hon minns det som att hon var tudelad.

– En sida av mig ville inte fortsätta mer. Men den andra sidan kände att jag hade så mycket att leva för. Mycket hade gått utför just då men samtidigt visste jag att jag hade folk som älskade mig. Det var framför allt det som avgjorde. Insikten att det inte är värt det. Den sidan var starkare.

Det blev också en vändpunkt för Sara. Hon hade redan tidigare sökt hjälp på BUP för självmordstankarna, men då gjorde hon det för att folk omkring henne var oroliga och inte för sin egen skull. Nu insåg hon att det hängde på henne själv om hon skulle må bättre igen. Hon visste att det fanns människor som brydde sig om henne och hon ville finnas där för dem också. Men för att kunna göra det måste hon ta hand om sig själv.

Sara fick kontakt med BUP där hon fick en bra samtalskontakt som hjälpte henne. Ett och ett halvt år senare blev hon friskförklarad från depressionen. Idag mår hon bättre än hon någonsin gjort tidigare.

  • – Det är konstigt och jag kan inte riktigt förklara det. Jag nådde botten och vände. Jag ville inte gå samma väg som min vän som tog livet av sig. Jag vill ta mig vidare och vinna över det här.

När hon tänker tillbaka på allt som hänt är det framför allt stödet från hennes föräldrar och vänner som varit avgörande för att hon ska orka fortsätta. En sak som betytt mycket är när hennes föräldrar hjälpt henne reda ut alla omvälvande känslor. De har påmint henne om att hon inte ska behöva känna dåligt samvete över att hon mår dåligt, att det inte är något hon kan rå för.

Det har också funnits situationer när stödet från människor runt henne har varit helt avgörande för att hon lever idag. Hon minns ett tillfälle när självmordstankarna var väldigt starka och hon tänkte att det var kört. I den stunden ringde hennes bästa vän.

  • Vi pratade egentligen inte om mina självmordstankar utan det viktiga var att få tänka på något annat. Att få bort känslan. Det var just det som fick mig att låta bli den gången, bara det att jag hörde hennes röst.  Att jag inte var ensam.

Trots att Sara mår väldigt bra idag kan självmordstankarna fortfarande komma ibland. Men idag upplever hon dem inte alls lika starka och påträngande som förr. Nu vet hon också hur hon kan hantera dem. Hon gör saker hon tycker om som ger henne energi, till exempel att umgås med vänner och familj. Det kan också innebära att ta bort stressmoment om det är det hon känner att hon behöver.

I skrivande stund läser Sara informations- och medieteknik på gymnasiet. På fritiden umgås hon med kompisar och pysslar med smink. Hon älskar sitt liv idag och känner sig tillfreds med sig själv. Hon är också helt öppen med sina erfarenheter av självmordtankar.

– Det är väldigt olika hur folk reagerar men de flesta blir väldigt obekväma när jag berättar. Men jag vill att folk ska vänja sig, för det är inte konstigt. Det är helt vanliga människor som får det här och det syns inte på utsidan.