Moa, 18 år

”Bara man vet att någon finns där. Det kan helt ärligt vara skillnaden på liv och död”

Moa älskar att skriva och läsa och hennes dröm är att en dag bli författare. Men samtidigt som hon har stora drömmar försöker hon också att ta en dag i sänder och fokusera på det som händer för stunden. Det är viktigt för att hon ska kunna må bra och inte känna för stor press. För ibland kommer svackorna, det vet hon. Men det hon också vet idag, som hon inte visste för några år sedan, är att det blir bättre. Under många år mådde hon väldigt dåligt och kände att hon inte fick hjälp.

– Första gången självmordstankarna kom var jag åtta år. Min mamma hade just rest iväg på en affärsresa och jag hade väldigt svår separationsångest. Men det blev som värst när jag började gymnasiet med all stress som kom då. Jag kände stor press att jag skulle prestera.

Moa kände en enorm hopplöshet. Hon började ifrågasätta varför hon gick till skolan, varför hon skulle fortsätta med livet när allt kändes så svårt och hon upplevde sig som en börda för andra människor.

När hon väl berättade om sina tankar för människor i sin omgivning upplevde hon inte heller att hon fick stöd på ett sätt som verkligen hjälpte. Hon kände att det blev ett väldigt stort fokus på henne, men på ett sådant sätt att hon ville dra sig undan.

  • – Det kändes som att jag hamnade i ett jättestort rampljus, det blev för intensivt. Jag kände att jag blev behandlad som ett barn, att jag blev förminskad och det gjorde att jag drog mig undan för att inte behöva känna mig som en liten unge.

När Moa inte kände att hon kunde berätta för någon hur hon mådde, försökte hon hitta sätt att hantera sin ångest. Det ledde till ett självskadebeteende.

– Jag tänkte att det var lättare att hantera den fysiska smärtan än den psykiska. Men det hjälpte ju inte, jag mådde bara ännu sämre av det.

Självmordstankarna kunde ibland bara dyka upp från ingenstans. Men oftast gick de hand i hand med att det hände något särskilt i relationen med vänner och familj som gjorde henne ledsen. Till slut mådde hon så dåligt att hon hoppade av gymnasiet.

  • – Då hade jag ingen form av normalitet i min vardag. Jag satt instängd på mitt rum, ensam i mina tankar och gjorde ingenting. En kväll blev det för mycket och jag försökte ta mitt liv. Men det var aldrig en önskan om att dö, jag visste bara inte hur jag skulle orka leva.

I den stunden insåg Moa att hon inte ville dö och ringde 112. När hon kom i kontakt med sjukvården kände hon äntligen att hon fick den hjälp hon behövde och att man verkligen tog situationen på allvar.

– Det var ju ett rop på hjälp. Jag önskar bara att jag inte hade behövt ropa på hjälp på det sättet.

Hon fick regelbundet träffa en terapeut som hon kände förtroende för och långsamt blev det bättre.  Det händer att hon fortfarande har perioder när hon mår dåligt och ibland kommer också självmordstankarna, särskilt när det händer svåra oväntade saker i livet. Men det är inte alls lika ofta som förut och de försvinner också ganska fort, berättar Moa.

– Idag har jag ett stort nätverk av människor runt mig som stöttar mig, det hade jag inte riktigt för två år sedan, så det är en stor skillnad. Men det är inte antalet som är viktigt, bara man vet att det är några som finns där. Att det är någon som tänker på en. Det kan helt ärligt vara skillnad på liv och död. När en tänker på att avsluta sitt liv känner man sig som en börda. Att då få ett sms där någon frågar hur en mår. Det kan slå ner de fula tankarna lite.