Mia, 45 år.

”Först nu, efter 15 år, är jag fri från självmordstankarna.”

Mia har alltid haft en skörhet med sig. Hon vet att hon måste ta hand om sig själv, annars kan hon få en depression.  Redan under grundskoletiden  mådde hon dåligt och hade  tankar på att hon inte orkade leva längre.

  • Jag var blyg och försiktig på den tiden och jag blev utfryst i skolan.  Då handlade självmordstankarna om att jag ville försvinna för att folk skulle ångra sig. Mitt sätt att hantera alla tankarna var att skriva mycket, jag observerade människor.  Men jag är inte ledsen över den här tiden nu. Den har gett mig verktyg och gjort mig stark.

När hon ser tillbaka på det tror hon att det var en depression som låg bakom självmordstankarna, men hon fick aldrig någon vård för det då.

Flera år senare hamnade Mia återigen i en svår situation i livet. Hon var 27 år gammal och hade just skilt sig. Hon levde nu ensam med sin son som led av astma, vilket skapade mycket oro för henne. Samtidigt hade hon en jobbig arbetssituation, hon hade inga arbetskamrater på sin dåvarande arbetsplats och mådde inte bra av att arbeta helt ensam varje dag. Alla saker sammantaget  blev för mycket för henne och det utlöste till slut en depression.

– Jag minns att jag inte förstod vad folk sa till mig, jag kunde inte ta instruktioner.  Ett tag trodde jag att det var något fysiskt fel på mig, jag förstod inte att det var en depression. Jag kunde inte sova på nätterna och jag fick panikångestattacker.

Mia förstod inte själv att hon behövde hjälp. Men det gjorde hennes pojkvän som jobbade som mentalskötare.  Han tog kontakt med vårdcentralen och sa att de måste hjälpa Mia, att hon skulle dö annars.

  • Självmordstankarna var som ett mantra. Jag tänkte att jag ville bort, att jag inte orkade mer. Jag  kände att jag var en belastning, att jag var misslyckad som hade skilt mig. Sedan kände jag också att jag inte  räckte till som mamma  och att mina föräldrar skulle göra det mycket bättre.

Tack vare pojkvännens envishet fick  Mia hjälp av en terapeut. Men  det var en lång process där hon var tvungen att gå igenom sina  självdestruktiva tankar och det var väldigt tufft.

Det som var helt avgörande för att Mia skulle orka fortsätta var terapeutens bemötande.

– Hon fick mig att känna att hon brydde sig.  Hon gav mig sitt telefonnummer och sa att jag kunde ringa  under helgen om det var något. Det var ju inget hon var tvungen att göra men hon gick utanför ”boxen”. Samtidigt tyckte jag synd om henne, jag kände ju mig som ett hopplöst fall men eftersom hon trodde att hon kunde rädda mig fick jag låta henne försöka.

Terapin tillsammans med medicin hjälpte  så småningom  och Mia började få  tillbaka hoppet. Tillsammans med terapeuten gick hon igenom sina negativa tankar om sig själv och insåg att de inte stämde.   Hon fick hjälp att hitta sätt att hantera livet när det blev tufft och skapade själv verktyg som har räddat henne när tankarna på att ta sitt liv återkommit.

  • Det viktigaste för mig i en akut situation där jag får impulser om att jag ska avsluta mitt liv, är att jag inte tar några förhastade beslut.  Vart jag än befinner mig, sätter jag mig ner och väntar tills impulsen är borta och det brukar gå över ganska snart för mig.

Under åren efter depressionen började Mia på olika sätt jobba för att förebygga självmord, bland annat som föreläsare och utbildare för vårdpersonal, men också politiskt som riksdagsledamot där hon jobbade för att införa en nollvision för självmord.

Trots att hon hade en stor kunskap om självmord drabbades hon ändå fortfarande då och då av tankar på att hon inte orkade leva längre.

  • Jag insåg för inte så länge sen att det är först nu, 15 år efter att jag fick hjälp för första gången som jag är fri från självmordstankar. Även om jag har tunga perioder nu så kommer inte  tankarna på att jag vill ta mitt liv längre.  Det har tagit sin tid och en sak som hjälpt mig är  att försöka tänka vad jag kan lära mig av mina kriser.

Mias erfarenheter har fått henne att inse vad som är viktigt för att hon ska kunna ta hand om sig själv och inte hamna i en depression igen.

– Den viktigaste är att jag medger att jag har en skörhet. Annars blir det svårt att förstå varför jag mår dåligt och jag blir ett offer för mina känslor. När man vet om att det är så kan man också ta hand om den skörheten och lära sig att leva med den.