Cecilia, 45 år

”Självmordstankarna har fått mig att förstå att det räcker med ganska lite för att kunna hjälpa”

Cecilia vet hur viktigt det är att få stöd när man förlorat en nära anhörig i självmord. För fyra år sedan tog hennes äldsta dotter sitt liv. En fruktansvärd och ofattbar händelse som hon än idag inte har bearbetat helt. Kort efter detta fick hon också själv starka självmordstankar och var nära att avsluta sitt liv.

Cecilia levde under många år i en destruktiv relation. Hennes äldsta dotter hamnade under den här tiden i kläm och utvecklade ett självskadebeteende. Cecilia förstod i slutet att dottern mådde väldigt dåligt, men hon var själv fast i den destruktiva relationen och hade svårt att hantera situationen. Efter dotterns död hamnade Cecilia i en djup depression och samtidigt eskalerade våldet i den destruktiva relationen. Till slut var hon helt under isen. Hon minns att hon låg i sovrummet och såg en mörk fläck uppe i luften i högra hörnet av rummet.

– Det var som ett skuggigt moln som fanns där i flera dagar. Efteråt har jag förstått att det var döden jag såg.

Till slut mådde Cecilia så dåligt att hon inte visste inte vad hon skulle ta sig till. I panik åkte hon till psykiatriska akutmottagningen men när hon väl kom dit visste hon inte vad hon skulle göra för att få hjälp och vågade inte gå in. När hon kom hem igen upptäckte hon att familjen inte var där, hon var helt ensam och då kom tankarna om att hon ville avsluta livet.

  • – Jag tänkte att det finns inget skäl till att jag ska vara här, alla klarar sig så bra utan mig. Ensamheten är verkligen otroligt farligt.

I  ren desperation satte hon sig framför datorn och letade efter någon att prata med på nätet. Hon fick kontakt med en främmande kvinna och berättade om sin situation. Det var helt avgörande. Cecilia insåg efter att ha pratat med kvinnan att hon måste söka hjälp, hon tog sig samman och lyfte på luren

– När jag till slut kom fram till en trevlig man som lovade att de skulle komma till mig, så lyfte en sten från mitt hjärta. De körde mig till sjukhuset.

Ganska snart kände dock Cecilia att hon ville bli utskriven från sjukhuset och istället flyttade hon hem till en vän för att inte behöva vara ensam. Efter det blev det så småningom bättre för Cecilia.

  • – Efter det där akuta skedet har självmordstankarna inte kommit tillbaka. Det var en brytpunkt för mig. Jag insåg plötsligt hur ensam jag var, att relationen inte fungerade och därigenom fick jag också styrka att bryta relationen. Jag känner fortfarande en väldigt stor sorg över min dotter och kommer nog aldrig bearbeta det klart. Men där nere i botten kommer jag förhoppningsvis aldrig att hamna igen.

Det som Cecilia själv ser som avgörande för att hon tog sig vidare och överlevde, var just att hon tog mod till sig och sökte hjälp i tid. Men också att det fanns folk som stöttade henne, som hennes vän som välkomnade henne och lät henne bo hos sig första tiden efter sjukhusvistelsen. Sedan dess har Cecilia inga skrupler när det kommer till att be om hjälp. Men all hjälp hon har fått har hon sökt själv. När dottern tog sitt liv erbjöds hon inget stöd och det är något hon tycker borde finnas för alla dem som förlorar en anhörig i självmord.

– När det sker stora kriser i världen då erbjuds människor hjälp, men när en nära anhörig dör får man ingen hjälp överhuvudtaget. Men det borde ske rutinmässigt i vården att man får en kontakt tills man själv känner att nu behövs det inte. När man mister en nära anhörig är det väldigt många som drabbas av självmordstankar, berättar Cecilia.

Erfarenheterna av självmordstankar har förstås förändrat Cecilia. Hon har en helt annan förståelse för hur hennes dotter kände sig innan hon tog livet av sig. En oerhört tung insikt att bära på, berättar hon. Samtidigt har det också fått henne att förstå att det kan räcka med ganska lite för att hjälpa en människa med självmordstankar.

  • – Det viktiga är att lyssna, att finnas där, att bekräfta personen. Att bli sedd och hörd, det behöver inte vara så mycket konstigare än så. Och framför allt är det viktigt att inte förringa självmordstankar, ta dem på allvar.