Bengt, 57 år

”När jag kände att jag hade rätt att be om hjälp blev det lättare att stå emot självmordstankarna”

Bengt har arbetat i 30 år i psykiatrin som mentalskötare och har mycket kunskap om psykisk ohälsa och självmordstankar genom sitt arbete. Men när han själv insjuknade i en depression hade han svårt att acceptera att han behövde hjälp.

  • Jag trodde att jag var vaccinerad mot psykisk ohälsa. Ska jag be om hjälp, jag som ska hjälpa.  Jag förstod inte att vem som helst kan bli sjuk och har rätt till hjälp.  Jag hade en väldigt stark känsla av skam och skuld.

Bengt fick så småningom diagnosen Bipolär sjukdom typ 2 som innebär lättare maniska skov och djupare depressiva skov.  När han var i de depressiva skoven fanns självmordstankarna ständigt där. De hade en ångestlindrande effekt och fungerade som en följeslagare för att klara av vardagen.

– Det jag minns mest är känslan av övergivenhet, att inte kunna fungera som människa och man. Jag tänkte att jag inte kunde tillföra den här världen något mer så det är bäst att jag dör. Det skrämmande är att när jag hade de tankarna så tänkte jag inte ens på mina barn.

Bengt beskriver det som att han hade tre faser i sin depression. I de två första faserna var han deprimerad och hade stark ångest men där var tanken på hans barn ett skydd som hindrade honom från att livet av sig. I den tredje, svåraste fasen var depressionen så djup att han inte längre tänkte på barnen. Det var i den här fasen han befann sig när han vid flera tillfällen försökte ta sitt liv.

– De vardagliga självmordstankarna var ngt annat än när jag kom fram till att nu ska jag planera att ta mitt liv.  Det var en stark impuls och jag kände att jag inte kunde vara kvar i livet.

Det kunde vara alla möjliga händelser som kunde utlösa den här impulsen. Något han  såg på tv, något som hände i hans relation eller bara en tanke som uppstod.  Det var inte alltid heller bara negativa händelser. Det kunde vara positiva saker, som han hade kunnat ta del av som frisk men när han inte kände den starka glädjen han ville känna, gav det honom ångest.

Minnebilderna från den här tiden är otydliga på grund av den djupa depressionen, han vet dock att det fanns en känsla av ambivalens

– Jag orkade inte leva men jag ville inte heller dö. Jag vet att jag också vid något tillfälle, när jag varit nära att ta mitt liv, har ringt till vänner som hjälpt mig till sjukvården.

Vad som gjorde att han överlevde är svårt att förklara menar Bengt

– Det kan vara just tillfället, tillfället att jag skickat iväg ett sms, att jag ringt någon. Efterhand fick jag också en känsla att jag hade rätt att be om hjälp, att jag hade rätt att lyfta på luren och ringa någon. Då var det lättare att stå emot självmordstankarna.

Den känslan växte fram när Bengt så småingom påbörjade KBT-terapi. Tillsammans med en terapeut gick de igenom hans destruktiva tankar och Bengt insåg orimligheten i att ta sitt liv, att det inte fanns någon vinst i det. Han fick verktyg för att stå emot tankarna, bland annat en krisplan som han alltid hade hemma. Det var instruktioner för vad han skulle göra när självmordstankarna uppstod. Där fanns telefonnummer till hans läkare, till vänner och en uppmaning om att ta sin medicin.

  • Krisplanen och terapin var det en bra väg att gå för mig och framför allt att jag kände att jag fick lov att be om hjälp. Det var det svåra för mig. Mitt eget värde, min självkänsla var så mycket i botten och då fick jag lära mig att bygga upp det här, att ha en annan syn på mig själv.

Idag är Bengt återhämtad och lever utan självmordstankar. Även om han ibland kan känna sig nedstämd och ha ångest går det aldrig så långt som att han tänker på att avsluta sitt liv. Men han har beredskap på att symptomen kan dyka upp igen och att det är viktigt att han därför tar hand om sig själv. Han arbetar i skrivande stund på St Görans psykistriska sjukhus i Stockholm, som medarbetare med brukarerfarenhet.  I arbetet fungerar han som en länk mellan personal och patienter.

  • Jag kan använda mig av mina erfarenheter i mitt arbete och inge hopp att det går att vända på saker och ting, tillsammans med andra. Med rätt stöd kan man nå en tillvaro som är uthärdlig och förstå situationen.